Recension av Vilde Heggem: Hvis trærne (ur Horisont 3/2011)

Vilde Heggem
Hvis trærne
Forlaget Oktober, 2011

Hvis trærne är Vilde Heggems andra diktbok på förlaget Oktober. Debuten hette Akkurat her er det det verker och handlade liksom Hvis trærne om identitet, om grafisk form och om språk. Poeten var fåordig från början men använde sig av längre textstycken i den föregående boken. I Hvis trærne har språket tuktats tills bara fragment och tomhet återstår, i likhet med jagets identitet: också den är tuktad till fragment och tomhet. Redan i diktens början konstateras "jeg er det jeg ikke kan si". Det är utgångspunkten för vad vi ska få ta del av. Framför allt följer en fundamental svårighet för jaget att skaffa sig en identitet vilket leder till att jagberättaren främmandegörs även för sin kropp. Systerskapet och den däri vilande identiteten är vad som håller jaget fast i tillvaron.

Dikterna rör sig över födelse, barndom, död, kvinnlig längtan och utanförskap. Jag tror att Stine Belden Röeds naivistiska framsidesbild ger en bra tolkningsgrund för dikten. Bilden visar tre olika ansikten i ett och den liksom dikten handlar om en människa som har många människor i sig och som på flera sätt gått i barndom eftersom inga andra alternativ tycks rimliga i jagets identitetssökande: "jeg er et barn, for jeg har vært ett barn".

Boken består av en långdikt med få ord men med mycket tomrum. Tanken är att tomrummen ska fyllas ut av läsaren. Rent grafiskt är de markerade med raka streck för att vi ska förstå vidden av tomheten. Eftersom orden är extremt preciserade skapas en osedvanligt hög spänning i poesin. Det finns något skört i Heggems dikt, något som är så åtskruvat att det brister, men inte just när man läser, möjligen sekunden eller minuten efter läsningen.

"jeg kan icke skrive / jeg er et barn / jag skriver navnet mitt baklengs og speilvendt / jeg skriver at jag römmer / jeg vil bare være ett barn / og hvis jeg ikke kan være et barn vil jeg bare ha et barn / jeg skal gjöre alt godt igjen for det barnet".

Men texten blir aldrig överkänslig, aldrig patetisk. Att anspänna just till bristningsgränsen är en imponerande gärning som kräver att man har full kontroll på sitt språk och sina känslor inför verket och dess tema. Det har Vilde Heggem i Hvis trærne. Det spelar ingen roll att texten är på norska, diktens kraft genomtränger språkbarriären. Boken är ett osedvanligt orginellt och skickligt diktverk.

- PeterNyberg

NYA HORISONT NU PÅ PRESSBYRÅN

Horisont 3/2011 handlar om musiklyrik: Morrissey, PJ Harvey, Plura, Tore Berger, Erik Axel Karlfeldt samt tre intervjuer med finlandssvenska låtskrivare. Sångpoeten Christina Kjellsson skriver om vad som kännetecknar en bra låttext. Hon väljer en text av Shel Silverstein som blev en hit med Dr. Hook: Sylvia's mother.
Dessutom 12 scenbilder i från konserter signerade Tage Rönnqvist. En nyhet i numret är att tidskriften för första gången är helt i färg!