Jag blir starkt berörd av Erik Pousettes nya diktsamling Visstidstillvaro. Enligt förlagstexterna handlar det om de "existetiella villkoren för den arbetande människan". Ja, för mig känns det som om det handlar om livet som det är, om det privata livet och världens utveckling som båda beständigt glider oss ur händerna. Ett liv som förstås blir än mer fragmentiserat och "visstida" på grund av det hårt uppdrivna tempot i arbetslivet. Men som i grunden har en kärna av obeständighet.
"Något pågår, utan uppehåll / förskjutningar sker / som jag saknar ord för / men det känns / som när en kemisk förening / ändrar struktur"
Det där är så precist... Det är också vackert när Pousette uttrycker en längtan bort från den i många stycken sönderslitande vardagen:
"När kommer ett stilla vårregn / som luckrar jorden / Var finns en långryggad rullstensås / som renar dagvattnet"
Tag och läs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar