Till midsommar kommer Horisonts Ung poesi-nummer (2/2008). Numret innehåller intervjuer med Viktor Johansson (S), Linn Hansén (S) och Elise Ingvarsson (S) samt Matilda Södergran (SF) och Monica Ålgars (SF). Dikter av Viktor Johansson, Linn Hansén, Elise Ingvarsson, Matilda Södergran samt gemensamt skriven poesi av Jonas Brun & Kristofer Folkhammar.
Hela Horisont består inte av texter om/av poeter som inte fyllt 30 år än, fast poesi handlar det mesta om i numret. Vi kör nämligen också texter om gamla poesirävar som Hjalmar Gullberg och Kristina Lugn. Dessutom en intervju med den beständigt vitale uppsalapoeten Lars Lundkvist (80 år) samt en artikel om de stora förlagen och poesin. Här svarar bl.a. Hans Isaksson (Bonniers nestor inom poesiförläggandet) - intressant om poesins läge.
I övrigt. Poesifestival i Nässjö i helgen och samtidigt Hultsfredsfestival med mina favoriter Only Ones på återföreningsturné. Het helg i Småland alltså!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Bara så att det blir någon förvirring: Viktor heter Johansson i efternamn, inte Hansson. Ser fram emot numret!
Viktor Hansson är ingen dum författare heller.... Tack för rättelsen!!
Noterar att H2017 lyckats ta sig in i A-sök. Man får bara 59 träffar vid sökning på Hci i artikelbasen (som i sin elektroniska form går tillbaka till början på 1980-talet). I hela basen. Så det är bra. Vad det sedan är värt är en annan fråga.
Saxat från nätet. Kan kanske bli intrignäring längre fram???
"It was a political commentary written by a man names Andrey Scherbakov. He deplored the political platform of the leaders of the SPS (the Union of the Rightist Forces) Nikita Belykh and Leonid Gozman, which they published under “the hollow and meaningless title”: “Horizon 2017. Let’s restore the Future to Russia.” The program is criticized for suggestions of returning Russia to Yeltsyn’s times when organized theft and oligarchs prevailed and Gozman’s espoused atheism, which pushes away many religious people from the extreme rightist political movement.
"
Jo. Horizon 2017 har faktiskt något ryskt över sig.
Hittade en recension av detta nr på Den blinde Argus-bloggen:
"Den klassiska tidskriften Horisont – grundad 1954, samtidigt med Lyrikvännen – visar sig här från sin allra bästa sida, vill jag påstå. Den framstår som något så i dag ovanligt som en både gedigen och ganska bred litteraturtidskrift, där både klassicister, romantiker, vardagsdiktare och språkmaterialister kan mötas – kors i taket!
Urvalet av unga poeter är dock för sparsmakat för att egentligen kunna sägas ge någon bild av den unga poesins positioner i dag. Fem poeter är inbjudna, och urvalsprincipen är enkel; man ska ännu inte ha fyllt 30 år. Linn Hansén, Elise Ingvarsson och Viktor Johansson (från Sverige) medverkar liksom de finlandssvenska Matilda Södergran (detta fascinerande ständiga återbruk av finlandssvenska författarefternamn!) och Monica Ålgars. Samtliga är rätt bra poeter (Monica Ålgars har dock inte med några dikter ens som smakprov), Linn Hansén mest opersonlig kanske.
Mest intressant bekantskap är för mig Elise Ingvarsson – som jag inte tidigare läst. ”Eftersom det är så!” ur hennes debutsamling griper mig, men framförallt är den nyskrivna sviten ”Ensam Med Lauryn Hill (Miseducation)” stark. Det här är poesi som inte tar till de vanliga fragmentskrivarknepen utan som i stället lutar inåt, med ett visst sug, mot personlig förtvivlan och svårpejlbar problematik. Det är fint gjort; här finns äntligen en lidelse och temperatur i den unga poesin, något jag saknat länge och bara fläckvis hittar bland nyutgivna poeter. (Den hallandspoet som Elise Ingvarsson nämner som en av sina inspirationskällor hette dock Ockie Nidsjö och inget annat.)
Angående riktigt ung poesi; numret borde innehålla mer barnpoesi när det ändå inleds med en artikel om hur 600 barn (i finlandssvenska kommunen Nykarleby) blev poeter. Varför finns inget smakprov på deras dikter med?
Artikeln ”Svensk lyrikutgivning – en division för sig” av Peter och Maria Björkman är intressant, och påvisar hur utgivningen av svensk originallyrik har gått ner sedan början av 90-talet, från 32 titlar 1992 till 21 under fjolåret. Artikelförfattarna utgår från utgivningen på de i sammanhanget största förlagen Albert Bonnier, Norstedts och Wahlström & Widstrand. En indelning där storförlagsutgivningen blir helt riktningsgivande, vilket inte är osant, även om flera mindre förlag på senare år ändå har kommit upp och blivit mer uppmärksammade än vad som hade varit möjligt för femton år sedan. (Den här indelningen verkar de ha övertagit av Åsa Warnqvist, som i sin avhandling ”Poesifloden” just lyfter fram dessa tre förlag som stående i särklass, på så sätt att deras poeter får recensioner i en helt annan utsträckning än författare på andra och mindre förlag. Under den tid som Åsa Warnqvist granskar – nämligen 1976-1995 – var dock Wahlström & Widstrand ett självständigt förlag vilket de ju inte är i dag, då de tillsammans med Albert Bonniers förlag ingår i det större begreppet Bonnierkoncernen.)
Horisont innehåller också en hel del övrigt kvalificerat material, nämnas bör speciellt artikeln om Hjalmar Gullbergs grekiskt-antika influenser, som bland annat tar upp en av den unga Therese Bohmans favoritdikter, den om Kap Sunion! En relativt fullmatad recensionsavdelning gör inte saken sämre.
Recensionerna gäller i huvudsak finlandssvensk litteratur, men också recensioner av rikssvensk och internationell utgivning förekommer.
Och här kan vi lägga märke till en av egendomligheterna med Horisont; den är känd som finlandssvensk litteraturtidskrift men görs i dag i huvudsak från Sverige; chefredaktören Peter Björkman sitter i Boxholm i Östergötland. (Medredaktören Heidi von Wright är dock genuin finlandssvenska!) Ute i periferin alltså, på samma sätt som det finlandssvenska – enligt min erfarenhet både rikhaltiga och mycket levande – kulturlivet ligger lite grann i periferin jämfört med det dominanta rikssvenska. Det är kanske lite samma tanke som vi hade på Den Blinde Argus under vår existens 1985-1995, ansvarige utgivaren Thomas C. Ericsson (och därmed också postadressen) behöll sin plats i Vimmerby i stället för att flytta till Stockholm och göra litterär karriär, vilket är att betrakta som en del av den dåvarande tidskriftens profil.
Horisont får – föreställer jag mig – på det här sättet ett dubbelseende, där flera olika närbesläktade men ändå lätt skiljaktiga litterära kulturer är samtidigt närvarande i redaktörernas medvetanden, vilket är välgörande och en hållning som vi också skulle behöva lite mer av i Sverige i dag. Med Horisont närmast jämförbara tidskrifter – som göteborgska Ord & Bild och stockholmsbaserade 00TAL – framstår i jämförelse som svagare, mer blodlösa och ensidigt akademiska i sin framtoning. Horisont är definitivt värd fler läsare, som en av få breda och folkbildande tidskrifter!
Jag vet inte hur ekonomin för Horisont ser ut – de finlandssvenska kulturfonderna är legendariska för sin relativa generositet – men över huvud taget är ju det finlandssvenska lyrikklimatet mer uppmuntrande och pluralistiskt än det svenska. (Av samtalsboken ”Poesi med andra ord” med sina brev- och mailväxlingar mellan finlanssvenska författarkollegerna Peter Mickwitz, Agneta Enckell och Henrika Ringbom framgår att det faktiskt går att överleva ekonomiskt som svenskspråkig poet i Finland.)
De två största svenskspråkiga förlagen i Finland – Schildts och Söderströms – gav under fjolåret ut sammanlagt elva diktsamlingar – på en svensktalande befolkning av 0,3 miljoner – vilket väl säger en hel del! (Siffrorna ur Peter och Maria Björkmans undersökning i numret.)
// skrivet av Andreas Björsten "
Skicka en kommentar